Filmstaden Luleå: Beavis and Butt-Head do Amerika
Regi: Mike Judge
Manus: Mike Judge & Joe Stillman
Tid: 1 tim 20 min
I rollerna: Mike Judge, Robert Stack, Cloris Leachman, Pamela Balir, Eric
Bogosian
Dumhet förvandlad till konst
De tecknade kultfigurerna från MTV har hamnat på
bioduken. Det blir förstås en evigt
masturberande, slaskande och en fullkomligt ohejdad orgie i
allt som finns under bältet, när dessa
två testosteronstinna tonårspojkar får härja
fritt. Och det gör de.
Vad är det värsta som skulle kunna hända
Beavis och Butt Head? Jo, förstås att någon
snor deras tv. Det är också vad som händer.
Plötsligt sitter de där i sin soffa med bara en
fjärrkontroll. Beavis drabbas av riktig tv-abstinens, skakar
som den värsta missbrukare när han
tvingas gå ut och leta en tv som en alkoholist kan leta
sprit. I sitt desperata sökande hamnar de på
ett unket motell där Muddy misstar Beavis och Butt-Head
för två yrkesmördare. Myddy hyr dem
för att mörda hans fru, medan våra hjältar
tror att de ska få betalt för att ligga med henne. Ur
detta missförstånd föds en ganska cool story
som för pojkarna på en rafflande roadmovie genom
hela USA.
Man skulle kunna säga att detta är en turboversion
av tv-avsnitten, där figurernas skapare
Mike Judge tar ut svängarna ordentligt. Mellan alla "hö
öhö hö öhö" och petande i näsan dräller
det av hål, röv, stake, hård, sätta på,
pattar och runka (för att nämna några av uttrycken). Här
handlar det om generationshumor, eller möjligen slafsig
pojkhumor. Jag ger mig tusan på att om
man frågar statsministern, har han varken hört talas
om Beavis eller ButtHead. Detta är väl också
en av poängerna med kultfigurerna. Vi som garvar tillsammans
med de här fotsvettsluktande
tonåringarna blir ju med i den exklusiva klubben. De blir
ju nästan lite synd om de som fnyser
uppnäst och låter sig provoceras. För dem blir
humorn helt obegriplig. Jag kan förstå det.
Samtidigt vill jag påstå att detta också,
på något gåtfullt sätt, är avancerad satir över
vuxenvärden och det kommersiella turbosamhället. Beavis
och Butt-Head är oskyldiga. Det är
den sjuka omvärlden och det ohejdade tv-konsumerandet som
skapat dem. Även om filmen
tenderar att falla platt ibland räddas den ständigt
av att Beavis och Butt-Head är så överdrivet
vidriga. Föga attraktiva hjältar.
En eloge också till den stil som Mike Judge utvecklat.
Tecknad film är en konst i sig. Här
är det avskalat, utan onödiga detaljer. I stället
är det exakthet i rörelserna och precisa uttryck som
blir behållningen. Och testosteronpojkarnas nära-döden-upplevelse
kommer sannolikt att gå till
historien som en av de bästa rockvideor som producerats.
Snusk, slafs, idioti, könsfördomar och en enkel
story. Jag begriper inte hur det går till,
men dumhet förvandlas till konst.
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom