Lysande, stilfullt och tankeväckande!
Den prisbelönte unge kanadensiske regissören Atom
Egoyan serverar en lysande mänsklig och
tankeväckande film. Ljuva morgondag, som vann silverpalmen
vid festivalen i Cannes 1997, har äntligen kommit till Luleå och
blir genom sina många bottnar och stilfulla genomförande en film
som förundrar och länge etsar sig fast i tankarna.
Filmen utspelar sig i en nordamerikansk by där miljön
påminner lite om Norrbotten när det är som
vackrast, i ett milt och blåskimrande vinterlandskap.
På ytan handlar filmen om en olycka där skolbusen kör av vägen,
ut på älvens svaga is. Isen brister och bussen försvinner
ner i det iskalla vattnet. Nästan alla byns barn drunknar.
Advokaten Mitchell Stephens försöker få
föräldrarna med på en skadeståndsprocess mot en
syndabock, vem det än må vara. Bussolyckan skapar
kuliss åt en skildring av det fragila livet som spräcks och visar
upp den trasighet som finns under varje polerad yta.
Genom skådespelaren Ian Holm får vi följa
advokatens tvekande cynism. Hans argument till
föräldrarna om att rikta ilskan mot ansvariga bleknar
sakta och förvandlas till ramsor och fraser i skuggan av hans egen maktlöshet.
Själv har han en narkotikaberoende dotter. Inför henne är han
hjälplös. Där finns ingen att stämma, ingen tröst
att få.
Med denna utgångspunkt glider regissören Atom
Egoyan smidigt mellan ovisst förflutet och tragisk
nutid. Filmen har ingen logisk tidskronologi, utan sakta vävs
historiens verkliga botten fram, skildrat
genom föräldrarnas liv. Mychael Dannas musik är
någonting alldeles eget och enastående. Fotot och
klippningen så genial att filmen på något
gåtfullt sätt korta stunder kryper ända ut i salongen. Det
är bara låta sig föras.
I mitten av filmen börjar den överlevande flickan
Nicole (Sarah Polley) recitera Robert Brownings
mångfacetterade dikt The Pieced Piper of Hamelin (Råttfångaren
från Hamlen). Flöjtspelaren som lockar barnen med sitt vackra flöjtspel,
ut ur staden in i berget. Filmens flöjtare börjar mejslas fram.
Hon som körde bussen och ledde barnen in i döden, advokaten som
eggar föräldrarna till process, narkotikan som förslavar och
Nicoles far som lockar sin dotter in i ett incestförhållande...
Men inte förrän i slutet anar vi vem som är
den verklige råttfångaren.
Poemet ger fler mustiga dimensioner till en, och det måste
betonas, film som erbjuder någonting
alldeles speciellt. Inget sentimentalt slaskande. Nej, den stärker
liv, skingrar dimmor, påminner oss om vår bräcklighet och
förundrar.
Den kairofödde regissören Atom Egoyan har i
en egen essä kring filmen lyft fram incestförhållandet
mellan Nicole och fadern Sam som bärande. Relationen är
skickligt skildrad, utan belastande klichéer.
Men samtidigt tycker jag relationen har underordnad betydelse
i en kanadensisk silverremsa som bjuder på många andra nyanser.
En eloge till Triangelfilm, ett litet svenskt bolag som
för fram begåvade filmare med stilistik och
konstnärlig kunnighet, och inte bara stirrar närsynt
rätt ner i kassakistan.
PELLE LINDBLOM
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom