Sandrews, Luleå: Lost Higway
Regi: David Lynch
Manus: David Lynch och Barry Gifford
Tid: 2 tim 15 min
I rollerna: Bill Pullman, Patricia Arquette, Alice Wakefield, Balthazar Getty,
Robert
Blake, m.fl
När film är som bäst rör den sig obehindrat
i en fjärde drömlik dimension. Där blir det omöjliga möjligt,
det oförklarliga lever sitt eget liv bortom förnuft och vetande.
David Lynch visade en utomordentlig färdighet i denna konst i tv-serien
Twin Peaks, samtidigt som han lyckades slå an en slags universell timrad
furusjäl, inte långt från den norrbottniska. Kanske blev
han också lite av en stilbildare för andra nordiska regissörer.
I vart fall tog sig
Lars von Triers Riket in i denna drömvärld av ockultism med humor
och spänning på ett till synes lekfullt sätt. Samma sak med
Rapport till himlen av Ulf Malmros.
Efter Twin Peaks
kom David Lynch med uppföljaren och långfilmen Fire Walk With Me
som däremot blev ett rejält misslyckande. Inte heller med Hotellrum
603 lyckades han riktigt ta sig in i denna drömmens mustiga korridor.
Men i Lost Higway
har han verkligen lyckats återerövra drömmen och tränger
sig ner i själens svarta rum i en drygt två timmar lång mardröm
av värsta slag. En skräckthriller. Här svettas porerna av psykologisk
stress och oförklarliga handlingsmönster. Allt är dröm
och verklighet samtidigt. Saxofonisten Fred (Bill Pullman) dras in i sin egen
mara där vansinnet hotar. I botten en svartsjuka mot hustrun Renée
(Patricia Arquette). Eller är det hennes förflutna som skaver?
En morgon ligger
ett videoband utanför dörren. En filmsnutt ur deras liv. En mystisk
man (Robert "Baretta" Blake) gästar lägenheten och filmar dem medan
de sover.
Skräckstämningen
maler på. Ett mord är begånget, eller kommer att begås.
Fred döms till döden. Men en annan man, kanske ur det förflutna,
tar hans plats. Och där dyker hustrun Renée upp i annan skepnad.
Och den mafiotiske Mr Eddie (Robert Loggia) gör entré som den
vidrige utnyttjaren av mänskligt liv. På något underligt
sätt faller allt på plats i slutet. Tiden var cirkulär. Möjligen
lämnade Fred sin kropp för att skapa sitt eget öde.
Det låter säkerligen
en aning rörigt, och är det också. Men ändå lyckas
David Lynch skapa en logik i denna drömlika röra. Resultatet är
en erotiskt laddad och gastkramande thriller som lämnar ett behagligt
utrymme för egna tolkningar. Filmen blir till en helhetsupplevelse. Skådespel,
ljussättning, foto och musik i ett suggestivt samspel.
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom