Sandrews, Luleå: Mannen i mitt liv
Regi: Nicholas Hytner
Manus: Wendy Wasserstein efter romanen The object of my affection av Stephen
McCauely
Tid: 1 tim 52 min
I rollerna: Jennifer Aniston, Paul Rudd, John Pankow, Alan Alda, Tim Daly,
m.fl.
Socialt vänskapsexperiment på Manhattan
I mina ögon är Mannen i mitt liv mer intressant som
fenomen än film. Den utspelar sig i övre
medelklassens New York, kretsar kring samma problematik och
har samma aura som Woody Allens
utflippade relationsdramer. Lite elakt skulle man kunna säga
att filmen är en seriös version av Seinfeld i homotappning. Manhattan
lifestyle i närbild.
Eller så har det blivit trend att skildra manhattanbornas
vilsna försök till en dräglig social tillvaro.
Historien handlar om homosexuella George Hanson, som efter
ett sprucket förhållande med sin
pojkvän, flyttar in i ett ledigt rum hos Nina Borowski.
En vänskap växer fram mellan Nina och George samtidigt som det visar
sig att Ninas heterosexuella kärleksliv också är på
väg att spricka.
Nina blir gravid, gör slut med sin pojkvän och
föreslår i stället att George ska bli den livskamrat som ska
hjälpa henne att fostra barnet trots att han inte är fadern.
Det blir en orgie i relationer och västerländsk
social frustration. Människorna kämpar för att få
tillfredsställa sina behov. Gränserna för det
accepterade överskrids ständigt. Men ingen blir lyckligare för
det. Och det sociala experiment som Nina och George inleder blir inte lättare
av att hon förälskar sig i honom.
Nej, George vill hellre dela säng med sina pojkvänner...
Jag måste erkänna att jag får svårt
att relatera till detta sociala experiment. Inte på grund av bristande
erfarenhet, mer för den naiva attityden. Jonas Gardells historier är
faktiskt bättre, eftersom han lyckas skildra homosexualitet som någonting
kopplat till det allmänmänskliga. I den här filmen blir det
mer en teknikalitet.
"Synd att George inte var bisexuell, för då
hade ju han och Nina kunnat gifta sig", ligger som en
omogen underton i filmen.
De spår av självironi som finns är inte
tillräckliga för att bli satir. Salongens mungipor förblir
neutrala filmen igenom, förutom i scenen där en av
Shakespeares pjäser görs om till läderbögskuplett. Då
skrattar jag åt självironin.
Men ni som gillar ett gottande i relationer och gärna
vill se Jennifer Aniston i rollen som Nina
kanske slipper den träsmak som drabbade min bak.
© PELLE LINDBLOM
Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens
tillstånd. Vid citering, ange källa.
Till Journalisten Pelle Lindblom