Muslimen, sufen och författaren Torbjörn Säfve är en man förunderligt fri från Lutheranska fotbojor. Hans tanke rör sig fritt och till synes naivt. Lycka och Lust är vår verkliga valuta, påstår han och går till attack mot ett samhälle uppbyggt på bortvändhet från människans basbehov. Paradoxen hos denne kärleksdyrkare torde väl vara hans fanatiska boxningsintresse. I dagarna kom romanen "Druidparken", en berättelse om Joe Gans, boxare i sekelskiftets USA.
     

    LÄNGTAN BORT
    FRÅN VANSINNET

    av Pelle Lindblom & Ulf B Jonsson
     

    Många betraktar nog hans åsikter som naiva ifrågasättanden utan rim och reson - en gycklares trams som man inte behöver ta notis om. Han kallar sig kärleksdyrkare och pratar om konsten som en livsnödvändighet. Traditionalisten utropar med sin bergfasta självklarhet att man inte kan leva på enbart kärlek! Vi måste ju få ner räntan och ta itu med budgetunderskottet. Men för Torbjörn Säfve är budgetunderskottet en illusion, marknaden ett skådespel och pengar ingenting annat än meningslösa papperslappar. Den sanna valutan är en helt annan, menar han. Nämligen lycka och lust.
      - Konsten är ett basbehov, konstaterar han dessutom med enkel självklarhet i rösten.
     Och när han påstår det så menar han allvar.
     - Den har blivit en längtan bort från vansinnet i ett samhälle uppbyggt på vapenskrammel.

    I våras släppte Torbjörn Säfve den första boken om boxningsfilmens historia. En nätt liten skrift med titeln Knock Out och andra boxningsfilmer. Dessutom kom nyligen Druidparken, romanen om den svarte ostronplockaren,
    filosofen och lättviktsboxaren Joe Gans från Baltimore. USA förvandlas till en enda stor druidpark och mr Gans
    håller WM-titeln 1902-08. En roman om boxning, igen! Varför denna förtjusning i en så uppenbart våldsam sport?
     - Det är en utmärkt skola i hur man ska bli en framgångsrik författare. Man måste koncentrera sig och lära sig
    tåla slag.
     Många av historiens största boxare har också stått för en reaktion mot fattigdom, och den torftiga
    uppväxtmiljöns totala tristess, som Torbjörn uttrycker det. Ali förvandlas till en slug slugger som spränger fotbojorna.
    Graziano vill och lyckas bryta sig ur den italienska slummen. Gans tar den diplomatiska vägen och sägs ha varit
    immun mot rasism.
     - De visar kraft att stå på egna ben.
     Men i romanen om Joe Gans liv faller hela tiden en skugga över tillvaron. Penninghungriga managers
    iscensätter uppgjorda matcher. Konsten att boxas blir sekundär. Profitens fana står i främsta rummet och den väjer inte för någonting. Inte ens ens dödande slag.
     - Ja, boxning är en regelmässig sport, replikerar torbjörn. Det är korrupta managers som står för slagen under
    bältet.
     Till slut faller förstås även Joe Gans offer för det hårda boxningslevernet och dör ung i lungsot. Romanen
    känns rykande aktuell, som en metafor över nutiden, där konsten får stå tillbaka för de avgudade
    penningtransaktionerna.
     Och det är här han befinner sig, författaren Torbjörn Säfve. I ett evigt boxande mot korrupta managers, vare sig de tillhör boxningsvälden, räntebranchen eller historiens vapenbärare. Vi träffas för att stånga tankarna i Torbjörn Säfves villa på Skurholmen, en liten stadsdel i hans hemstad Luleå.
     Från trädgården syns hur hundratals flyttfåglar sitter samlade i några björkar en bit bort. Torbjörn pekar och säger:
     - Titta! De omgrupperar sig. Fåglarna säger; du får gå till grupp två och du till grupp fyra. Ser du? Nu hoppar de mellan träden.
     Och fåglarna hoppar för att någon minut senare kasta sig iväg i en klunga av organiserat kaos. Kan fåglar prata med varandra? Ja, varför inte. Det förefaller ju rimligt då man ser deras målmedvetna färd över himlen.
    Självklarheten i Torbjörn Säfves syn på fåglarnas kommunikation är däremot någonting att förundras över. Hans verklighetsbild förefaller rikare än det gängse sekulariserade och naturvetenskapliga synsättet, som på något sätt tagit ifrån oss tron på magin bortom det visuella, det bevisbara. Kanske är det vad Torbjörn menar med att konsten blivit en desperat längtan bort från vansinnet. Att börsnoteringarna och finansministerns kristal känns så oerhört konstruerade och tråkiga jämfört med att stilla få betrakta de vingbeklädda varelsernas gracila rörelser på himlen. Han väljer att se åt ett annat håll helt enkelt.
     - Jag känner mig inlurad! Penningsystemet står oss upp i halsen, artikulerar Torbjörn Säfve och refererar till fåniga sändningar i A-ekonomi om hur kursen på Tokyobörsen gått upp 0,002 procent. De där sändningarna har de för att vi ska tro att det betyder nå´t för oss, konspirerar han.
     Så lätt ska han inte komma undan, tänker jag. Det verkar som om det där konspiratoriska tänkandet och att pengarna skulle vara en illusion är rena verklighetsflykten.
    - En flykt, javisst! replikerar han omedelbart. Som en fågelns flykt som höjer sig uppåt.
     Men bidrar den till sanningen eller lögnen?
     - Jag kan ju säga att Allah är störst, men då måste du acceptera tanken fullt ut.
     Är det ett självbedrägeri?
     - I så fall - låt mig få ha det då, säger han som om tankebanan egentligen inte intresserade honom. Men så
    börjar han berätta om en dag när han kom cyklande in till Luleå centrum. När han parkerade cykeln kom en A-lagare fram, knuffade i honom och sluddrade.
     - Öööh, Torbjörn.
     - Ja?
     - Är det sant att du hallucinerar varje dag?
     Frågan hade träffat som ett knytnävsslag i ansiktet på författaren. Vad går det för rykten om mig egentligen?
    Vad hade alkisen menat? Hade han tänkt säga meditera, men sagt fel? Frågan malde runt i huvudet flera dagar. "Är det sant att du hallucinerar varje dag?" Till slut hade Torbjörn stannat upp, besinnat sig och erkänt. Det var ju sant.
     - Det är ju det jag gör, utbrister han och garvar. Jag hallucinerar varje dag, men jag är inte slav under det,
    betonar han.
     Han verkar alltså mena att man kan använda sitt intellekt som ett arbetsinstrument på verkligheten. Knepet är
    alltså att tänka bort eländet och fokusera sin uppmärksamhet på någonting annat, att vända ryggen mot
    vansinnigheterna!?
     - Javisst, jag skulle ju bli galen annars, svarar han.
     Och kanske var det så för 1600-tals poeten Lasse Lucidor som speglas i hans förra roman Dygden Har Jag
    Platt Försummat. Boken är en likstinkande vandring genom krigsvansinnets Sverige på 1600-talet. Giv akt! Här rusar blodet ur halspulsådern på halshuggne icke disciplinerade medborgaren. I galgarna hänger de ej anpassningsbara likt druvklasar. Knektarna marscherar utan eftertanke för att våldta nästa by. Blodstanken virvlar i näsborrarna på huvudpersonen.
     "Blott och bart döda kan vem som helst", skriver Torbjörn Säfve i kapitlet om Knektens själ. "Gå i dimma och
    rusk utan mål eller mening kan vilken idiot som helst. Släcka liv. Enkelt. Men föda liv? Konst. Ingen knekt kan gå runt en eld och begränsa den. Hur han än går flammar den upp och blir värre. En knekt ser inga nissar eller tomtar eller vättar. Skjuter och fäktar i tomma intet - och tomma intet är i hans huvud. En skugga med uppstående borst. Det är knektens själ."
     - Likstanken är inte över oss nu, men det var den då, säger Torbjörn med någon slags uppgivenhet i rösten.
     Även här frestas jag att göra jämförelsen med nutidssamhället och se beskrivningen av knektens själ som en
    metafor för något som faktiskt pågår just nu. Hur ser nutidens knekt ut? Vem är ordergivare och vem är ordertagare?
     - Det låter nästan som arbetsgivare och arbetstagare, utbrister Torbjörn och slår sig skrattande för pannan. Ja,
    ja... Nutidens knekt måste ju vara den som står för det meningslösa marscherandet på order utan självständigt
    tänkande.
     Uppenbart är ju att den muslimske fritänkaren Torbjörn Säfve inte är särdeles intresserad av att bli förknippad
    med den som fäktar i blindo med tomt huvud. Men kanske är han ändå en nutidsknekt, inlurad i något slags modernt krig, kastad fram och tillbaka av marknadsräntornas berg- och dalbana, då ju även en fritänkare måste betala räntor på huslånen.
     - Frågan är; hur tar man sig ur? säger han med eftertanke.
     Det där att betala räntor verkar han inte vara så förtjust i. Vem är det förresten?
     - Men vi sätter oss inte i en skogskoja och vänder ryggen till, även om tanken är frestande, säger Torbjörn. Vi
    måste lyda. Hur annars få mjölken på köksbordet?!
     Se där, tänker jag. Han är fångad i alla fall, även om jag kan beundra honom för hans hallucinerande och
    obotliga vilja att hålla eländet ifrån sig.
     Diskussionen leder i vanlig ordning in på budgetunderskott och spariver, att vi nu är satta att lyda
    finansministern för att "få Sverige på fötter igen". Alla floskler som citeras ut talesmännens munnar uttalas med
    kraftfull ironi. Det verkar omöjligt att ta pratet om marknadens villkor på allvar. Beviset för att pengasystemet bygger på illusioner, exemplifierar Torbjörn Säfve genom att berätta historien om när Axel Oxenstierna behövde pengar till vapen.
     - Han hävdade han SILVER fanns dolt under mullen uppe i Nasafjäll. Ryktet spreds och den svenska
    vapenmakten fick stora lån och kunde fortsätta upprustningen. I själva verket var allt en illusion. De intecknade en tom silvergruva, i vart fall fanns där inte så mycket silver som påståtts. Snacka om likheter med nutidens politiska skuggspel om trovärdighet på den så kallade marknaden.
     Historien går igen.
     - Ju fler såna rykten, desto bättre! utbrister den ironiske författaren.
     Eller är han måhända rent av helt seriös. Blidka marknaden och illusionen segrar över verkligheten!? Vem är
    det som hallucinerar egentligen?
     Likväl bygger vi försvarsmurar kring lögnerna. Antagligen av rädsla att mista, vare sig det är pengar, bröd
    eller kärlek.
     Men om vi rensar bort allt onödigt, vad blir kvar då? Sex basbehov, säger ju Torbjörn Säfve. Mat, dryck,
    kläder, hus, kärlek och konst. Eller som en gammal indian sa; elden, vattnet, brödet, omfamnelsen och det stilla
    samtalet. Sen kom det nå´t tjafs i maskineriet. Någon stal väl bröd av grannen som till följd av detta kände sig manad att bygga ett staket runt sin åker. Plogbillarna blev till vapen och människan lämnade edens lustgård. Torbjörn konstaterar varför han skriver historiska romaner:
     - Jag har inte förstått var det började. Romanerna är ett sökande efter starten på vansinnet.
     Som alltid, verkar det som, plågas människan av sin längtan tillbaka till paradiset och söker ständigt efter
    vägar att skapa den ultimata tillvaron, ett staket av kärlek och medmänsklighet runt sin åker. När tankarna nått det här stadiet och man inser omöjligheten i visionerna är det en befrielse när familjens svarta kattunge kommer in, jamar och slår sig till ro på parketten, badande i en strimma av höstsol från vardagsrumsfönstret. Herr Säfve skruvar med fingret i skägget. Mitt i tystnaden hoppar katten upp i knät och lägger sin värmande kropp alldeles intill. Pulsen liksom besinnar sig på en behagligare nivå.
     - Om vi förbjuder vapenindustrin, vad händer då? frågar den skäggprydde ut i tomma intet.
     Nja, det kanske inte var en så realistisk idé.
     - Kanske en Kalif kunde lösa problemen?
     En upplyst sann och orädd diktator. Nä, inte det heller, för då blir det väl som de gjorde i Al Andalus spår
    Säfve. Den romerske påvens trupper marscherar väl in och jämnar visionen med marken och utropar:
     - Det här är mitt!
     Mina tankar fylls stilla av den framlidne mångmiljonären Niarchos, den där greken som satt på sin ö
    Spetsopoula med en hel privatarmé till skydd, badstrand med sand från Sahara, egen racerbana, lyxjakter och
    privatplan. Grabben var inte lycklig, är den enda vettiga fantasi jag lyckas uppbringa. Men han kunde peka på sina prylar och utbrista:
     - Det här är mitt!
     Nu sitter han hos änglarna och pekar. Kan det vara meningen med tillvarons innersta väsen?
     Torbjörn introducerar nästa återvändsgränd.
     - Vi utropar ett fritt Skurholmen!
     Stadsdelen där han bor befrias alltså från allt systemtvång, inga amorteringar till banken för huset, ingen
    brandskatt, ingenting. I tankeexperimentet kommer till slut en matbil in på området. Vi tar käk, men betalar inte.
     - Ja, vad händer då? Ett gäng kommer väl och säger att om jag inte betalar så har jag inget hus nästa vecka.
    Jag betalar naturligtvis - åsså är cirkusen igång igen.
     Platt fall alltså. Ingen revolution möjlig. Hungriga människor försvarar sin mat. Så går det tydligen till i vår
    herres hage.
     - Vi knorrar i besvikelse över det som inte blev, menar Torbjörn Säfve och talar om nutiden. Vi väntar i
    resignation. Livsenergin i Sverige är på sparlåga nu. Vi vet inte vad vi ska resa oss till.
     Katten vaknar till då en äggklocka ringer. Det är hustrun Lena som försöker begränsa makens
    cigarettbolmande. Hon inkommer graciöst, drar upp äggklockan och utan provokativt tonfall informerar hon sin man att nästa cigarett får intas vid nästkommande ringning. Han drar nickande ett halsbloss och säger:
     - Man drar sig bort till en annan dimension där det här inte existerar. Det är därför jag anser att konsten är ett
    basbehov, förklarar han. Man slipper det obehagliga vansinnet.
     Men så suckar han igen.
     - Tio av hundra går med på att lycka och lust är vårt mål. De andra kommer att säga; "Nej jag har just flyttat
    mina aktier till Handelsbanken", och kommer inte att ställa upp på en längre tanke. De hävdar att det inte finns någon annan modell.
     Han suckar.
     - Ja, ja... Vilken destruktiv filosofi som brett ut sig.
     Den realistiska visionen då? Ja, efter detta långa samtal blir den trötta reflektionen:
     - En icke onödigt disciplinerad disciplin av något slag. Vi måste ha ett mål, annars lever vi vidare i känslor av
    meningslöshet.
     - Vi behöver en filosofisk revolution! Vi producerar lycka och lust!
      Torbjörn vickar härmande och löjeväckande på huvudet och replikerar sig själv:
     - Då säger folk; "Ja men järnverket då?", och så tar diskussionen slut. Men vad går järnstängerna till? frågar
    han sig allvarsamt. En miljard gem till byråkratin eller kanoner till vapenindustrin. De står och tillverkar i blindo!
     Ja, tanken kanske inte är svårare än så. Att börja i eftertanke och upphöra med marscherande i blindo.
    Återupprätta humanismen. Men vad luktar det? Sanning eller naivitet? Hur var det nu förresten med knekten?
     "Han ser inga nissar eller tomtar eller vättar. Skjuter och fäktar i tomma intet - och tomma intet är i hans
    huvud. En skugga med uppstående borst. Går i dimma och rusk utan mål eller mening. Det är knektens själ."
     Det borde finnas ett alternativ.
     - Tänk själv! är författaren Torbjörn Säfves enda, sanna och enkla uppmaning.

    © PELLE LINDBLOM
    Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens tillstånd. Vid citering, ange källa.
    Till Journalisten Pelle Lindblom

    E-post