***
    Sandrews, Luleå: Sista utvägen
    Regi: Barbet Schroeder
    Manus: David Klass, Henry Bean
    Tid: 1 tim 40 min
    I rollerna: Andy Garcia, Michael Keaton, Marcia Gay Harden, Brian Cox, Joseph Cross

    Magknipande och intelligent psykopatdrama

    På listan över sevärda psykopatfilmer får "Sista utvägen" tillfogas. Det förefaller omöjligt att bräcka
    filmatiseringen av Thomas Harris roman "När lammen tystnar" med Jodie Foster och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Men ändå har denna thriller lite av samma intelligens. Ett logiskt dilemma är ju vad som måste tillfogas ett bisarrt drama som detta för att man som tittare ska ha behållning av ondskan, om uttrycket tillåts.
     Andy Garcia i rollen som polismannen Frank Connor har en leukemisjuk son (Joseph Cross) som
    behöver en benmärgstransplantation för att överleva. Fadern Frank har förgäves letat donatorer till sin lille pojk. I ett sista desperat försök bryter Frank sig in i FBI:s databank för att hitta en person med kompatibla anlag.
     En donator med passande DNA finns. Problemet är bara att donatorn Peter McCabe (Michael
    Keaton) är en grym, våldsam och intelligent psykopatmördare som helst bör hållas fastspänd i tvångströja.
     Abnorm utveckling av karaktärsdrag utan att begåvning eller duglighet i övrigt behöver vara
    onormala. Så lyder en definition på psykopati, vilket väl må sägas överensstämma med McCabes lyte.
     Likväl försöker Frank övertala honom att gå med på en transplantation, vilket psykopaten också gör. Men inte utan att han försöker utnyttja tillfället till sin fördel. Vad han däremot smider för plan är svårt att lista ut.
     Att han lyckas fly måste avslöjas. Polisen Frank Connor gör förstås allt för att den jagade psykopaten inte ska bli dödad, för då dör ju donatorn och därmed även hans son.
     Härmed föds ett intressant dilemma som förhöjer sevärdet. Nämligen; hur många poliser och
    fångvaktare ska psykopaten tillåtas döda innan försöken att rädda pojken ska ses som rent inhumana?
     Att psykopaten, precis som i "När lammen tystnar", inte bara är ond och obegripligt elak tillför både
    dynamik och spänning.
     Men det verkligt skrämmande med filmen är nog att man kan känna sig som en förespråkare av
    dödsstraff efter att ha lämnat biosalongen.

    © PELLE LINDBLOM
    Texten får inte återpubliceras utan upphovsmannens tillstånd. Vid citering, ange källa.
    Till Journalisten Pelle Lindblom

    E-post